Utkast: Sep. 02, 2017

Kan inte riktigt avgöra om jag tappat mig själv eller är på god väg att bli stabil i den jag är.
Har inte mått så bra sen en tid tillbaka. I början av sommaren avslutade jag det nog hittills finaste kapitlet i mitt liv.
Tvåsamheten blev till ensamhet och jag vet att jag gjorde rätt.
Ensamheten behöver inte alltid vara så ensam som den låter.
Har känt en stor sorg i bröstet länge men aldrig riktigt förstått varför. Någonstans började jag nog sörja oss för längre sen än i början av sommaren.

Jag utmanade mig själv. Pushade mig själv. Och jag vågade. Och jag orkade. Mer än jag trodde. Jag såg fram emot dagarna och jag såg fram emot att bli stabil i mig själv igen.

Sommaren avslutades med att jag fick ta beslutet om att säga hejdå till min fina älskade bästa skatt. Jag visste att dagen skulle komma en dag, men inte att det skulle vara såhär snart.
När jag fyllde 10 fick jag denna lilla kattunge placerad i handen och jag har aldrig varit lyckligare på någon födelsedag. Han var så jävla jobbig och busig men han valde ändå att sova i min säng bredvid mig. Ingen annan. Det gjorde han konstant i 13 år och jag trodde han skulle göra det i ytterligare en tid framöver.
När hjärtslagen dundrade i pulserande takt upp i huvudet och det svartnade för ögonen räckte det att gömma mig mot hans mage för att landa. 
Allt känns fortfarande overkligt och jag kan inte fatta att han är borta.
Det var alltid honom jag längtade hem till när jag längtade hem till Göteborg, för han var liksom min, min skatt. 
Är rädd att jag ska glömma hur hans päls kändes mot kinden, hur kurrandet växte sig in i örat vidare ner i kroppen på mig när jag låg mot hans mage, hur hans tassande steg lät i specifik takt när han gick in i sovrummet. 
Nu ligger han under syrenen i mitt föräldrahem och jag känner mig inte hel utan honom.

utkast: 15e juli 2017

Ibland minns jag oss.
Ibland minns jag ditt huvud under min haka eller mitt huvud mot ditt bröst. 
Alltid så varm och alltid så trygg. Aldrig haft något liknande innan.
Ibland minns jag oss och sorgen jag känner är sorgen över att det inte längre funkade snarare än sorgen över att det är just över. 
 
Det händer väldigt sällan nu, men ibland minns jag oss.
Och jag ångrar ingenting. 
Förlåt för alla krig vi startade men jag hoppas du också känner idag att vi vann dem allihopa.
Vi vann i kärlek, även om det inte höll hela vägen.
 
Tack för allt du lärt mig. Om mig själv, om kärlek och om tvåsamhet som är på riktigt.
Önskar dig all lycka och kommer alltid bära dig i mitt hjärta.

Om det fanns mer att ge hade jag gett allt

Det värsta med alla bråken är inte bråken i sig,
utan att vi insåg mitt uppe i allt,
att vi inte längre vet vad vi bråkar för
Allt jag gav, jag gör aldrig om det.
Slår på din bubbla men du ser dig inte ens om
Var rädd för alla andra innan dig, du var den enda som såg mig
Ser du förbi nu?
Jag är ju här,
försvinner lätt i bakgrunden, är ingen särskild.
Vi kan väl minna oss, hur vi såg ut
Skäms du också nu, efteråt?
Har du förlåtit oss för alla skrik, jag skäms också.
Om jag vore du, hade jag fått nog nu

Utkast: Oct. 30, 2015

Kan man glömma av hur någons närhet känns, trots att den är det enda man längtar efter?

Alltid drömt om att få avlasta mig. Få öppna mig själv. Placera en stor bit av mig själv och lägga det i någon annans händer, med vetskapen om att det är ömt förvaltat.
Nu i efterhand förstår jag att jag skulle låtit det vara enbart just det, drömmar. Nu i efterhand vet jag inte längre vem jag är eller var jag står. Har jag mig själv? Är jag någon annans?
Jag vet varken ut eller in.
Kan man sluta känna?
Jag minns knappt hans hand i min. Minnen rinner ut och bleknar.
Räknar inte längre födelsemärken, ritar inga kartor.
Har äventyret tagit slut? Finns inget mer att upptäcka?
Vi lägger oss direkt. Tysta omfamningar och tidigare behövdes inget mer.
Nu sömnlös. Vrider och vänder på mig.
Vem är jag nu? Var står jag?
Vad har hänt med oss?
Jag älskar dig.
Hur länge ska man ha fjärilar i magen?
Vad händer om man inte har det?
Har tappat mig själv, hamnat med ena foten utanför.
Lyssnar på Melissa Horn och Maria Mena.
Det finaste jag har när tårarna rinner och hela bröstkorgen krymper.
Vad har hänt med oss?
När gick allt så snett och när hamnade just jag med ena foten utanför?
Varför tänker jag bara på att du snart ska gå, när du är här?
Varför kan jag inte längta tills vi ses?
Kommer du någonsin stanna alla dagar?
Varför älskar vi varandra?
Tänk om vi var rätt då, men inte nu.
Tänk om våra dagar spelats ut.
Tänk om vi borde säga hejdå?
För man ska väl vara lycklig med den man älskar?
Eller?
Vad har hänt med oss?

skuldkänslor

Är det möjligt att tvåsamhet kan kännas ensammare än vad ensamhet gör? Får man erkänna att man är ensam även fast man har någon, får man säga att man är sårad även om man är älskad och älskar tillbaks, får man vara ledsen när man egentligen borde vara glad? Får man vara olycklig när man enligt alla andra borde vara lyckligast i världen

utkast: jan

Hur är det meningen att man ska hantera någon annans känslor när man knappt kan hantera sina egna?
 
Står i kön till garderoben. Skakar när jag slår min pinkod och skyller på kylan.
Benen sviker innan jag ens smakat på vinet och allt bara snurrar.
Delar tomma meningar med tomma främlingar som undrar varför jag inte vill dansa.
Rätt svårt att dansa när man faller ihop just när man behöver stå på egna ben.
Rätt svårt att finnas till när man ska finnas för någon annan.
Rätt svårt att vara sig själv när man hellre vill vara någon annans.
Rätt svårt att vara här när man hellre vill vara där, men helst bara försvinna.
 
Känns som jag målar träd på papper.
 
 
Jag hatar den här konstanta jävla känslan av otillräcklighet och jag orkar inte mer. 
Jag orkar inte mellantinget för jag går på riktigt sönder här.
Har missat min hållplats och ändhållplats och nu har bussen bytt riktning. 
Vet inte länge vart jag är påväg OM jag ens är påväg snälla tryck stopp 

Har aldrig känt mig såhär liten. Kan inte längre sträcka ut på grund av alla knutar i magen. 
Har vikt mig dubbel och fastnat här.

Är så beroende av din värme att jag fryser ihjäl utan den.

time out

Lite som en spargris av porslin.
Startar tom, men istället för mynt trycks det ner små ihopvikta lappar.
Lappar med alla de där grejerna du hatar med dig själv och som du helst bara vill glömma av.
Och du glömmer av dem. Du håller dig ifrån att slå porslinet i golvet och ställer det istället i hyllan.

Så kommer den där dagen då du städar undan i rummet och råkar armbåga ner porslinet och helt plötsligt sitter du bakom en låst dörr, på badrumsgolvet med alla jävla lappar som väller ut tillsammans med ångesten och plötsligt börjar allt om på nytt för säkert femhundrade gången.

Utkast: Nov. 11, 2014

När jag börjat lägga allt det där dåliga bakom mig för att sakta men säkert komma framåt, är det precis som något säger att apap, nu håller hon på att bli lycklig. Så kan vi inte ha det.
Och plötsligt är jag tillbaka på ruta ett.
Ingenting känns.
Förlorad sömn och ungefär som tandvärk och restless legs fast under hela bröstkorgen.
Man vill bara riva och klia och öppna upp, men i takt med att jag går bakåt blir allt bara mer slutet.
Allt blir mindre.
Ryggen sjunker ihop.
Luften har liksom gått ur.

Allt tycks gå på repeat.
Kommer aldrig någonsin ifrån det här gamla spåret.

Har gått från stark till svag.
Tunn, spröd. Trampar snett. Kan inte längre sträcka på mig. Knutar i magen.
Ångrar att jag öppnade upp. Sänkte min gard och allt vällde ut, jag kan inte ta tillbaka det.
Varförvarförvarför blåser denna storm aldrig förbi
varför blir jag aldrig kvitt mina hjärnspöken och varför stänger jag alltid av just när något börjat kännas levande

Allt är bara grått.
Är så jävla trött på denna enformiga färgskala.

sophia. 21 år, från göteborg

RSS 2.0