finns inga turnummer.

Alltid ett andrahandsval och aldrig den som kommer riktigt nära.
"Hon har så himla fina ögon" "hela hon är så himla fin"



Jag skriver inte lika fint som andra. Ändå har jag sånt som jag aldrig pratar om, sånt som kan jämföras med att slå tån i tröskeln tusen gånger om.

"Det man vill glömma ska man aldrig prata om."

Jag vill kunna skriva fina brev. Jag önskar att jag kunde måla med akvarellfärg eller verkligen känna efter. Det går helt enkelt inte. Tålamod har jag inget av.

Mars månad har gjort ont.


III jag önskar en blick för varje stjärna mitt pekfinger landar på. lägger av efter fjorton.



Jag kan inte hitta orden som förklarar hur man bryts ner.
Hur han går igenom mina skal, för att sen nå fram till mitt hjärtas sal. Vadfan gör det ont för, egentligen?
Ingen har någonsin stannat förut, vet inte vad som får mig att tro att han skulle det.



Jag har önskat på fallande stjärnor förut, men jag har aldrig kommit ihåg vad jag önskat. Därför vet jag inte vad jag ska tro.
Just nu vill jag bara gömma mitt ansikte vid hans hjärta och räkna hans ryggkotor med fingertopparna.



Jag är tom.
Det var alldeles för längesen någon räknade mina ryggkotor och kysste mig i nacken.

II - Vi?



En dag kommer jag ge bort alla mina hemligheter till någon. Det får mig att tänka på att han inte kommer få reda på en enda. Inte ens vad jag heter i andranamn eller vilken färg som är min favorit. Han kommer nog aldrig att få veta att jag har gröna ögon när jag står i solen, att jag biter på naglarna när det gör ont under bröstkorgen, eller att jag kan bli jävligt förbannad.
Jag kommer nog aldrig få räkna räkna hans revben eller se hur solljuset genom persiennerna dansar över hans skulderblad.

Vi kommer nog aldrig ta en kopp kaffe tillsammans. Sånt fint händer inte mig.
Jag vet ju inte ens om han dricker kaffe. Och jag förstår inte varför jag använder ordet Nog.

Jag har snart inga naglar kvar.



Hade jag haft hans andetag mot min nacke skulle jag känna mig som en biljonär.



RSS 2.0