3. 2. 1. -(i väntan på en explosion)



när man står i duschen och försöker gnugga bort mitt-i-natten-konst från kroppen.
när man försöker dricka sitt kaffe som han gör, men smaken är alldeles för besk.
när man inser att han gick med ett klanglöst "hejdå." med en punkt, och inte ett fylligt "vi ses" följt av ett utropstecken.
när man tror att man har glömt, men kommer ihåg så fort någon har likadana skor eller en jacka i samma färg.





Jag trivs ganska bra med att vara utan någon.
Trampar och gör lätt sönder andras hjärtan, aldrig med mening, det är bara alltid så det slutar.
Blev stampad på en gång och det satte sig ganska djupt.
Har svårt för att ge mig själv till någon. Nej, jag vill inte. Vill ha kontroll.
Är jag ensam om att känna så här?
Är jag ensam om att tro, att mitt egna hjärta alltid kommer slå som bäst när det slår hos mig och ingen annan?






Jag heter Sophia. Sophia med ph.
Fyllde 17 den sjätte dagen i oktober, men ser fortfarande ut som 14.
Vad jag vet i nuläget är att jag är trött, stressad och trött.
Nästa sommar, eller nästnästa sommar, hoppas jag att jag sitter på ett tåg med en drös fina på väg till förändring och nya upptäckter. (Mitt mål är andetag som är lättare att ta än de jag tar just nu.)

Vet inte riktigt om ni finns kvar, jag har varit borta så länge.
Kan ni inte berätta om er själva, fina? Berätta om vad ni vill, nutid, framtid, dåtid. Har alltid tid för er. Tusen pussar.




RSS 2.0