utkast: jan

Hur är det meningen att man ska hantera någon annans känslor när man knappt kan hantera sina egna?
 
Står i kön till garderoben. Skakar när jag slår min pinkod och skyller på kylan.
Benen sviker innan jag ens smakat på vinet och allt bara snurrar.
Delar tomma meningar med tomma främlingar som undrar varför jag inte vill dansa.
Rätt svårt att dansa när man faller ihop just när man behöver stå på egna ben.
Rätt svårt att finnas till när man ska finnas för någon annan.
Rätt svårt att vara sig själv när man hellre vill vara någon annans.
Rätt svårt att vara här när man hellre vill vara där, men helst bara försvinna.
 
Känns som jag målar träd på papper.
 
 
Jag hatar den här konstanta jävla känslan av otillräcklighet och jag orkar inte mer. 
Jag orkar inte mellantinget för jag går på riktigt sönder här.
Har missat min hållplats och ändhållplats och nu har bussen bytt riktning. 
Vet inte länge vart jag är påväg OM jag ens är påväg snälla tryck stopp 

Har aldrig känt mig såhär liten. Kan inte längre sträcka ut på grund av alla knutar i magen. 
Har vikt mig dubbel och fastnat här.

Är så beroende av din värme att jag fryser ihjäl utan den.

time out

Lite som en spargris av porslin.
Startar tom, men istället för mynt trycks det ner små ihopvikta lappar.
Lappar med alla de där grejerna du hatar med dig själv och som du helst bara vill glömma av.
Och du glömmer av dem. Du håller dig ifrån att slå porslinet i golvet och ställer det istället i hyllan.

Så kommer den där dagen då du städar undan i rummet och råkar armbåga ner porslinet och helt plötsligt sitter du bakom en låst dörr, på badrumsgolvet med alla jävla lappar som väller ut tillsammans med ångesten och plötsligt börjar allt om på nytt för säkert femhundrade gången.

RSS 2.0