Alltid glad för andra, men hur orkar hjärtat och hjärnan när man ska behöva vara glad;
för till slut går det framåt för alla,
för alla skrattar och ler
och alla har någon slags lycka.
alla förutom du.
bara du går bakåt eller står still.
Till slut blir du trött på att ständigt befinna dig i mitten, för du sitter liksom fast.
alla andra förvandlas till små myror i horisonten och du står kvar bakom startlinjen.

och sättet man känner sig på när man låter vem som helst komma nära
bara för att få känna något igen.
till slut knuffar man även bort vem som helst och återigen är man tillbaka på ruta ett och allt är precis så trasigt
som det aldrig mer fick bli.