Någonstans på vägen mot det absoluta, letar vi alltid efter någon som kan säga -"Luta dig bara, jag tar emot"
och nästa sekund få oss att ramla in i en omfamning varmare än solen.

Jag kan inte mötas halvvägs. Jag går en tredjedel, stannar, väntar och vänder tillbaka. Kan inte skilja på om benen sviker på grund av rädsla eller svaghet. Om hjärtat hoppar över slag av lycka eller för att det inte orkar. Om jag kippar efter luft på grund av skratt eller kraftlösa lungor. Kan inte skilja på mina känslor, jag ligger alltid någonstans i mitten.
Och folk förväntar sig att man ska förklara hur man känner när ingenting känns.




Har alltid fått sträcka lite mer på mig än andra, hamnar lätt i bakgrunden och fastnar där.



För två år sen somnade jag med örat mot hans hjärta, till 68 slag i minuten.
Nu vaknar jag mot kudden och tystnaden är det enda som hörs.
Jag är livrädd för att vara ensam, men uppskattar att vara för mig själv.
Ingenting känns.




Vill säga tack till henne, för alla skratt och fina stunder.