sunnanvind

När det blåser från söder har jag medvind.

Mitt fönster står vidöppet och Uppsalas kvällssol lyser rätt in.
Jag har alltid trivts bra i mitt eget sällskap, men idag känns det som jag har en ballong i bröstet som expanderar och trycker mina lungor mitt hjärta åt sidan och inuti ballongen bildas ett tomrum som växer. För varje inandning fylls den upp och ju djupare andetag jag tar desto mer plats kräver den. Mitt emellan brösten känns det som mest och ibland blir rummet så stort att det ekar ner i magen.
Jag kommer inte till ro och det känns som jag är den enda kvar. 
Som att ingen minns att jag blev kvar.
Hallå jag är ju kvar.
Lämnar jag något tomrum efter mig
Finns det ens något rum för mig att eka i när jag gått?
 
Jag läser en fin bok och kommer fram till att mitt favoritord är sunnanvind.
Mitt fönster har söderläge och ikväll blåser varma brisar in över mig, sveper in mig som en varm handduk efter ett kvällsbad i maj. För första gången på många många många år känner jag mig ensam. 
"Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är" läser jag i min bok och jag inbillar mig att det gör mig stark. Strong independent blablabla.
Mår bra i fem minuter men sen tar jag ett djupt andetag och ballongen blir ytterligare lite större på min bröstkorgs bekostnad.
 
Tänker tillbaka på en kväll i Stockholm i veckan. 
På en toalett på ett fullsatt café har folk skrivit jag hjärta dig, servitrisen är söt och att killar suger över hela väggen. Tre budskap men olika ord och meningsuppbyggnad. 
Mitt bland alla upprepningar drogs mina ögon till två små ord som etsat sig fast och när jag påminner mig om dem tänker jag på blåsten från söder i mitt vidöppna fönster i Uppsala.
Den som ger mig medvind och syresätter min lilla lilla lägenhet när väggarna kryper inåt och mina lungor mitt hjärta trycks mot bröstkorgens väggar.
Den går under namnet sunnanvind men det är alltid nya brisar som blåser. Precis som jag gått under samma namn i snart 25 år men ändå förnyas jag alltid. 
Och jag tänker på de två små men så stora orden från kvällen i Stockholm
- Allt förändras
 
 När det blåser en sunnanvind har jag medvind.
 
 

C

vi brukar skoja om den där känslomässiga berg- och dalbanan
den som du måste vara minst 155 cm lång för
och gärna ha någon typ av ångest som stretar och ger sig tillkänna innanför bröstet
 
varje gång jag skojar om att jag är och åker den där himla banan igen
svarar hon alltid
- man sitter två i en berg- och dalbana
 

att vara våg

hur stort är ditt kontrollbehov egentligen
behöver du alltid svar
blir du bortföst eller är du bortglömd
håller du om eller håller du av
söker du bekräftelse eller finns mer
känner du något eller känner du efter
vill du ha mer eller är du bara ute efter kontroll
du som är så van vid att alltid ha val
hur gör du när du inte längre har något
hur spelar du när bollen inte är på din planhalva
hur skyddar du dig själv från snabba kast
hur undviker du att någon skriker BRÄND
hur gör du för att få tillbaka kontrollen när du släppte den för längesen
 
behöver du alltid svar?

för det mesta stormar det men ibland skymtar ett lugn.

huden runt hjärtat skaver och känns tung. 
skrev ett brev till dina barn om dig.
tomheten efter dig växer och den kräver att jag ser den. för den finns ju.
när jag skjuter undan den växer den och ekot efter dig blir bara högre.
 
skrev ett brev till dig. om dig.
fattade mig kort för jag visste inte om du skulle orka lyssna på hela.
fick höra att du log när din vän läste upp det.
 
när vi andra går vidare har du liksom stannat i periferin och jag blir obekväm när jag inser det.
vill mana på dig att komma ikapp men du är ju inte längre här.
du står kvar och vi går.
snart ser vi inte längre bakåt efter dig och det är nog det som skrämmer mig allra mest.
 
 skriver om dig. för mig.
 vila nu.

Utkast: Aug. 25, 2018

Jag befinner mig liksom mellan luft och landning.
Och känslan som fyller mig är tacksamhet.
Har länge känt att jag nog hellre vill vara någon annans, än mig själv.
Få tillhöra och landa.
Tidigare känt att jag måste sätta en ram runt allt.
Antingen eller. Aldrig flytande. Vill ha balans.
Jag kommer hem tidigt efter en natt hemma hos någon, vars närhet jag mått bra i under en period.
I den har jag varit just flytande.
Det finns ingen ram runt oss och vi kanske inte hörs mer,
men jag fylls av tacksamhet och lugn.
I hans sällskap försvann det runtomkring och att den känslan kan infinna sig på nytt lyfter tyngd från mig och jag blir just flytande.

Behöver inte tillhöra. Bara få vara.

Utkast: Sep. 02, 2017

Kan inte riktigt avgöra om jag tappat mig själv eller är på god väg att bli stabil i den jag är.
Har inte mått så bra sen en tid tillbaka. I början av sommaren avslutade jag det nog hittills finaste kapitlet i mitt liv.
Tvåsamheten blev till ensamhet och jag vet att jag gjorde rätt.
Ensamheten behöver inte alltid vara så ensam som den låter.
Har känt en stor sorg i bröstet länge men aldrig riktigt förstått varför. Någonstans började jag nog sörja oss för längre sen än i början av sommaren.

Jag utmanade mig själv. Pushade mig själv. Och jag vågade. Och jag orkade. Mer än jag trodde. Jag såg fram emot dagarna och jag såg fram emot att bli stabil i mig själv igen.

Sommaren avslutades med att jag fick ta beslutet om att säga hejdå till min fina älskade bästa skatt. Jag visste att dagen skulle komma en dag, men inte att det skulle vara såhär snart.
När jag fyllde 10 fick jag denna lilla kattunge placerad i handen och jag har aldrig varit lyckligare på någon födelsedag. Han var så jävla jobbig och busig men han valde ändå att sova i min säng bredvid mig. Ingen annan. Det gjorde han konstant i 13 år och jag trodde han skulle göra det i ytterligare en tid framöver.
När hjärtslagen dundrade i pulserande takt upp i huvudet och det svartnade för ögonen räckte det att gömma mig mot hans mage för att landa. 
Allt känns fortfarande overkligt och jag kan inte fatta att han är borta.
Det var alltid honom jag längtade hem till när jag längtade hem till Göteborg, för han var liksom min, min skatt. 
Är rädd att jag ska glömma hur hans päls kändes mot kinden, hur kurrandet växte sig in i örat vidare ner i kroppen på mig när jag låg mot hans mage, hur hans tassande steg lät i specifik takt när han gick in i sovrummet. 
Nu ligger han under syrenen i mitt föräldrahem och jag känner mig inte hel utan honom.

utkast: 15e juli 2017

Ibland minns jag oss.
Ibland minns jag ditt huvud under min haka eller mitt huvud mot ditt bröst. 
Alltid så varm och alltid så trygg. Aldrig haft något liknande innan.
Ibland minns jag oss och sorgen jag känner är sorgen över att det inte längre funkade snarare än sorgen över att det är just över. 
 
Det händer väldigt sällan nu, men ibland minns jag oss.
Och jag ångrar ingenting. 
Förlåt för alla krig vi startade men jag hoppas du också känner idag att vi vann dem allihopa.
Vi vann i kärlek, även om det inte höll hela vägen.
 
Tack för allt du lärt mig. Om mig själv, om kärlek och om tvåsamhet som är på riktigt.
Önskar dig all lycka och kommer alltid bära dig i mitt hjärta.

Om det fanns mer att ge hade jag gett allt

Det värsta med alla bråken är inte bråken i sig,
utan att vi insåg mitt uppe i allt,
att vi inte längre vet vad vi bråkar för
Allt jag gav, jag gör aldrig om det.
Slår på din bubbla men du ser dig inte ens om
Var rädd för alla andra innan dig, du var den enda som såg mig
Ser du förbi nu?
Jag är ju här,
försvinner lätt i bakgrunden, är ingen särskild.
Vi kan väl minna oss, hur vi såg ut
Skäms du också nu, efteråt?
Har du förlåtit oss för alla skrik, jag skäms också.
Om jag vore du, hade jag fått nog nu

sophia lindemark.

RSS 2.0