Utkast: Sep. 02, 2017

Kan inte riktigt avgöra om jag tappat mig själv eller är på god väg att bli stabil i den jag är.
Har inte mått så bra sen en tid tillbaka. I början av sommaren avslutade jag det nog hittills finaste kapitlet i mitt liv.
Tvåsamheten blev till ensamhet och jag vet att jag gjorde rätt.
Ensamheten behöver inte alltid vara så ensam som den låter.
Har känt en stor sorg i bröstet länge men aldrig riktigt förstått varför. Någonstans började jag nog sörja oss för längre sen än i början av sommaren.

Jag utmanade mig själv. Pushade mig själv. Och jag vågade. Och jag orkade. Mer än jag trodde. Jag såg fram emot dagarna och jag såg fram emot att bli stabil i mig själv igen.

Sommaren avslutades med att jag fick ta beslutet om att säga hejdå till min fina älskade bästa skatt. Jag visste att dagen skulle komma en dag, men inte att det skulle vara såhär snart.
När jag fyllde 10 fick jag denna lilla kattunge placerad i handen och jag har aldrig varit lyckligare på någon födelsedag. Han var så jävla jobbig och busig men han valde ändå att sova i min säng bredvid mig. Ingen annan. Det gjorde han konstant i 13 år och jag trodde han skulle göra det i ytterligare en tid framöver.
När hjärtslagen dundrade i pulserande takt upp i huvudet och det svartnade för ögonen räckte det att gömma mig mot hans mage för att landa. 
Allt känns fortfarande overkligt och jag kan inte fatta att han är borta.
Det var alltid honom jag längtade hem till när jag längtade hem till Göteborg, för han var liksom min, min skatt. 
Är rädd att jag ska glömma hur hans päls kändes mot kinden, hur kurrandet växte sig in i örat vidare ner i kroppen på mig när jag låg mot hans mage, hur hans tassande steg lät i specifik takt när han gick in i sovrummet. 
Nu ligger han under syrenen i mitt föräldrahem och jag känner mig inte hel utan honom.

utkast: 15e juli 2017

Ibland minns jag oss.
Ibland minns jag ditt huvud under min haka eller mitt huvud mot ditt bröst. 
Alltid så varm och alltid så trygg. Aldrig haft något liknande innan.
Ibland minns jag oss och sorgen jag känner är sorgen över att det inte längre funkade snarare än sorgen över att det är just över. 
 
Det händer väldigt sällan nu, men ibland minns jag oss.
Och jag ångrar ingenting. 
Förlåt för alla krig vi startade men jag hoppas du också känner idag att vi vann dem allihopa.
Vi vann i kärlek, även om det inte höll hela vägen.
 
Tack för allt du lärt mig. Om mig själv, om kärlek och om tvåsamhet som är på riktigt.
Önskar dig all lycka och kommer alltid bära dig i mitt hjärta.

Om det fanns mer att ge hade jag gett allt

Det värsta med alla bråken är inte bråken i sig,
utan att vi insåg mitt uppe i allt,
att vi inte längre vet vad vi bråkar för
Allt jag gav, jag gör aldrig om det.
Slår på din bubbla men du ser dig inte ens om
Var rädd för alla andra innan dig, du var den enda som såg mig
Ser du förbi nu?
Jag är ju här,
försvinner lätt i bakgrunden, är ingen särskild.
Vi kan väl minna oss, hur vi såg ut
Skäms du också nu, efteråt?
Har du förlåtit oss för alla skrik, jag skäms också.
Om jag vore du, hade jag fått nog nu

Utkast: Oct. 30, 2015

Kan man glömma av hur någons närhet känns, trots att den är det enda man längtar efter?

Alltid drömt om att få avlasta mig. Få öppna mig själv. Placera en stor bit av mig själv och lägga det i någon annans händer, med vetskapen om att det är ömt förvaltat.
Nu i efterhand förstår jag att jag skulle låtit det vara enbart just det, drömmar. Nu i efterhand vet jag inte längre vem jag är eller var jag står. Har jag mig själv? Är jag någon annans?
Jag vet varken ut eller in.
Kan man sluta känna?
Jag minns knappt hans hand i min. Minnen rinner ut och bleknar.
Räknar inte längre födelsemärken, ritar inga kartor.
Har äventyret tagit slut? Finns inget mer att upptäcka?
Vi lägger oss direkt. Tysta omfamningar och tidigare behövdes inget mer.
Nu sömnlös. Vrider och vänder på mig.
Vem är jag nu? Var står jag?
Vad har hänt med oss?
Jag älskar dig.
Hur länge ska man ha fjärilar i magen?
Vad händer om man inte har det?
Har tappat mig själv, hamnat med ena foten utanför.
Lyssnar på Melissa Horn och Maria Mena.
Det finaste jag har när tårarna rinner och hela bröstkorgen krymper.
Vad har hänt med oss?
När gick allt så snett och när hamnade just jag med ena foten utanför?
Varför tänker jag bara på att du snart ska gå, när du är här?
Varför kan jag inte längta tills vi ses?
Kommer du någonsin stanna alla dagar?
Varför älskar vi varandra?
Tänk om vi var rätt då, men inte nu.
Tänk om våra dagar spelats ut.
Tänk om vi borde säga hejdå?
För man ska väl vara lycklig med den man älskar?
Eller?
Vad har hänt med oss?

skuldkänslor

Är det möjligt att tvåsamhet kan kännas ensammare än vad ensamhet gör? Får man erkänna att man är ensam även fast man har någon, får man säga att man är sårad även om man är älskad och älskar tillbaks, får man vara ledsen när man egentligen borde vara glad? Får man vara olycklig när man enligt alla andra borde vara lyckligast i världen

utkast: jan

Hur är det meningen att man ska hantera någon annans känslor när man knappt kan hantera sina egna?
 
Står i kön till garderoben. Skakar när jag slår min pinkod och skyller på kylan.
Benen sviker innan jag ens smakat på vinet och allt bara snurrar.
Delar tomma meningar med tomma främlingar som undrar varför jag inte vill dansa.
Rätt svårt att dansa när man faller ihop just när man behöver stå på egna ben.
Rätt svårt att finnas till när man ska finnas för någon annan.
Rätt svårt att vara sig själv när man hellre vill vara någon annans.
Rätt svårt att vara här när man hellre vill vara där, men helst bara försvinna.
 
Känns som jag målar träd på papper.
 
 
Jag hatar den här konstanta jävla känslan av otillräcklighet och jag orkar inte mer. 
Jag orkar inte mellantinget för jag går på riktigt sönder här.
Har missat min hållplats och ändhållplats och nu har bussen bytt riktning. 
Vet inte länge vart jag är påväg OM jag ens är påväg snälla tryck stopp 

Har aldrig känt mig såhär liten. Kan inte längre sträcka ut på grund av alla knutar i magen. 
Har vikt mig dubbel och fastnat här.

Är så beroende av din värme att jag fryser ihjäl utan den.

time out

Lite som en spargris av porslin.
Startar tom, men istället för mynt trycks det ner små ihopvikta lappar.
Lappar med alla de där grejerna du hatar med dig själv och som du helst bara vill glömma av.
Och du glömmer av dem. Du håller dig ifrån att slå porslinet i golvet och ställer det istället i hyllan.

Så kommer den där dagen då du städar undan i rummet och råkar armbåga ner porslinet och helt plötsligt sitter du bakom en låst dörr, på badrumsgolvet med alla jävla lappar som väller ut tillsammans med ångesten och plötsligt börjar allt om på nytt för säkert femhundrade gången.

Utkast: Nov. 11, 2014

När jag börjat lägga allt det där dåliga bakom mig för att sakta men säkert komma framåt, är det precis som något säger att apap, nu håller hon på att bli lycklig. Så kan vi inte ha det.
Och plötsligt är jag tillbaka på ruta ett.
Ingenting känns.
Förlorad sömn och ungefär som tandvärk och restless legs fast under hela bröstkorgen.
Man vill bara riva och klia och öppna upp, men i takt med att jag går bakåt blir allt bara mer slutet.
Allt blir mindre.
Ryggen sjunker ihop.
Luften har liksom gått ur.

Allt tycks gå på repeat.
Kommer aldrig någonsin ifrån det här gamla spåret.

Har gått från stark till svag.
Tunn, spröd. Trampar snett. Kan inte längre sträcka på mig. Knutar i magen.
Ångrar att jag öppnade upp. Sänkte min gard och allt vällde ut, jag kan inte ta tillbaka det.
Varförvarförvarför blåser denna storm aldrig förbi
varför blir jag aldrig kvitt mina hjärnspöken och varför stänger jag alltid av just när något börjat kännas levande

Allt är bara grått.
Är så jävla trött på denna enformiga färgskala.

just honom

Har alltid uppskattat att somna bredvid någon, men att sova med någon blir så överskattat
i jämförelse med att sova bredvid Honom.
I just hans famn.
Det gör inget att jag vaknar i omgångar under natten eller
att jag vaknar innan klockan ens hunnit bli 06:00 -
hans varma andetag i nacken och lugna hjärtslag mot mina skulderblad är allt
som hörs och för mig är det tillräckligt.
Allt som krävs för att lugna allt kaotiskt inuti.



Låter mina fingertoppar vandra mellan hans födelsemärken.
Ritar en karta.
Vill utforska hela honom. Kommer aldrig tröttna på att upptäcka just honom.

Bröstkorgen väger så himla tungt och tidvis känns det som att hjärtat ska explodera.
Det är väl egentligen inte så konstigt när den enda jag har där inne är just honom,
192cm kärlek och lycka, som fyller upp och tar plats.

Behöver inte kippa efter luft längre

Har inte riktigt lyckats komma tillbaka hit, trots att jag säkert hundratals gånger skrivit för att sen radera allt.
Jag mår bra, tror jag. Väldigt bra.
Det finns någon jag håller av, vars hand passar så himla bra i min. Ni vet när man hittar någon som kysser likadant och vet precis hur hårt och länge han ska hålla om mig innan vi säger - vi ses.
Precis så.

Samtidigt lever jag med det där som aldrig går att skaka av sig - Hur kan han vilja ha någon som är så trasig, när det finns så många andra helt utan en enda spricka?
Jag drar mig alltid bort när någon kommer nära, för ensamheten går alltid att falla tillbaka på och att kyssa en främlings läppar är lättare att lägga bakom sig än ett krossat hjärta och någon vars hand som passade precis sådär perfekt i din.
 
 
Jag valde att stanna. Att flytta mig närmre, snarare än att dra mig bort.
Och jag är fortfarande kvar, hos honom. Med honom.
Jag väljer tvåsamheten och ingen har någonsin fått mig att må såhär bra, att någon kan lyfta en så mot skyn.

 
Jag känner mig aningens dum när jag skriver om något fint, istället för att skriva om tankar om jaget och osäkerhet. Vill aldrig vara den som trycker i andras ansikten att - se hur bra jag har det.
Vill bara att ni ska veta det, men jag förtjänar att må så jävla bra. Det gör ni med. Alla era andetag ska kännas lätta att ta och jag hoppas att ni snart är där, ni förtjänar att hyllas upp mot skyarna.

Luften är mycket friskare och lättare att andas här.

utkast 18 april -14

 
Har väl aldrig direkt gillat att vara själv, 
bekväm, men inte mer. 
Har nog alltid letat efter någon att dela något med, men inte velat erkänna.
Inte velat vara den som ständigt bommar.
Har träffat fina genuina och riktiga människor, men också motsatsen.
Varenda mening genomtänkt, varenda andetag planerat.
"Kom nära, men inte närmre. Tänker inte riva några murar och bygga något nytt."
 
Jag har alltid haft svårt för att dela med mig av mig. Det som finns inuti. 
Man ska vara stark.
 
 
Sen träffades vi.
Just när jag släppt tanken på att hitta någon och accepterat att jag nog ska vara för mig själv.
Blivit bekväm med det.
 
Med honom är inget genomtänkt, inget är planerat. 
Man behöver inte alltid vara så himla stark.
Plötsligt finns inte längre några murar, bara dörrar som står på glänt. 
 
Han är den jag vill ha allra, allra närmast.
 
 
 
 
 

alla dessa utkast -

ni vet det där med att man ångrar sig så fort orden lämnat läpparna och så står man där och önskar att man för en gångs skull kunde få trycka på paus eller spola tillbaka,
men vi lever inte i en film eller en serie som handlar om ångest eller olycklig kärlek,
våra problem verkar fortsätta efter en timma och fyrtiofem minuter och det finns ingen andra eller tredje säsong som avslöjar ett slut.
efter dina tårar,
din ilska
och dina problem kommer ingen vändpunkt
och du kan inte heller spola fram, hoppa över det jobbiga.
det finns ingen knapp som säger stopp.
 
 
 
det är fredag och gatan nedanför är fylld med skratt och dans som ekar hela vägen upp till mig.
tinningarna bultar och händerna skakar
om jag tittar ner kanske ingen behöver se
om jag går snabbt hinner ingen med
gömmer ansiktet i händerna och försöker försvinna och undrar bara hur jag blev en sån som skriver om sånt här.
 
för på film vill alla laga någon som är trasig men det funkar inte så i verkligheten för vem vill ha någon som är sönder innan man ens kommit nära när man kan få någon mycket bättre.

det här jävla vintertäcket som lägger sig över staden kommer snart kväva oss



Alltid glad för andra, men hur orkar hjärtat och hjärnan när man ska behöva vara glad;
för till slut går det framåt för alla,
för alla skrattar och ler
och alla har någon slags lycka.
alla förutom du.
bara du går bakåt eller står still.
Till slut blir du trött på att ständigt befinna dig i mitten, för du sitter liksom fast.
alla andra förvandlas till små myror i horisonten och du står kvar bakom startlinjen.

och sättet man känner sig på när man låter vem som helst komma nära
bara för att få känna något igen.
till slut knuffar man även bort vem som helst och återigen är man tillbaka på ruta ett och allt är precis så trasigt
som det aldrig mer fick bli.


jag som brukade gå sönder så lätt.

Har varit borta en sån lång tid nu att jag inte vet om ni finns kvar. Gör ni det är ni guld värda (fast det är ni ändå - alltid).

Har blivit van vid att somna och vakna upp ensam i en 120 centimeter bred säng, det känns till och med okej.
Har blivit van vid att hitta tillbaka hit och skriva om något jag saknar eller önskar.
Har blivit van vid att acceptera känslan av att känna sig friare än någonsin.
Men ändå slår hjärtat hårdare när tankarna vandrar genom huvudet på bråkdelen av en sekund. Ändå slår det hårdare i just denna stund.
Fattar inte.





Solkatter dansar över kroppen
- älskling, du har stjärnor i ditt hår.
Vi bygger höghus med bokstäver och pratar om förlorad vänskap. Snurrar barfota i gräset och vi sträcker på oss, snart med händerna i himlen.
Svag. Svagare. Svagast.
Alla runt omkring verkar ha en egen orkester. Jag kan inte spela ett enda instrument.
Skrapsår på knäna och vi blundar. Solstrålar som leker mellan ögonfransarna.
- du har havet i dina ögon.
 
-

Grus i ögonen. Ser inget med klarhet längre.
Doften av nyklippt gräs, myggbett över hela benen, vind i håret och rosiga kinder. Springer ifrån utmattningen, saktar jag ner kommer den ikapp.
Ska plocka solrosor och prästkragar. Alla är fina med blommor i håret.
- andas in. blunda. andas ut. titta.
Läpparna skälver i takt med musiken, fötterna dansar på kuddarna och fingrarna stryker taket.
- blundar jag för hårt försvinner jag.
Har inga sprickor och gap i huden längre. Behöver inte bli omfamnad lika hårt. Ramlar inte isär. Inte längre.



är du lycklig?

ja.

-



Hej fina, god jul och gott nytt år i efterskott. Hoppas ni haft ett superfint jullov.
Har ni gjort några såna där dumma nyårslöften? Det har jag.
Jag vet att jag inte är ensam med att skjuta upp saker till sista sekund. Jag tog det lugnt hela jullovet och fick panik allra sista dagen. Har lagt upp saker för mig nu, klart och tydligt. Med tidschema där jag i princip har fått bestämma om jag ska duscha klockan fyra eller klockan sju, men det lugnar ner mig i alla fall.

Har skett lite förändringar. Och det känns bra. Förändring är bra. Jag har varit (läs:är) så himla trött. För trött för att göra något och för trött för att ens vara.
Insåg igår hur mycket frisk luft gör. Satt med en hemtenta och en historiabok på 543 sidor och plötsligt blev det svårt att andas. Slängde på mig jackan och tog en promenad. När jag kom tillbaka var mina tankar inte längre som ett kladdpapper, de var organiserade. Vill egentligen bara påminna er här om att det är okej att ta en paus för att få ordning på allt. Det tog en tid för mig att inse det, jag hoppas att ni får nytta av det tidigare än jag.



Nytt år, ny hårfärg. Det var dags nu och det känns sinnessjukt bra.

Egentligen så har jag inget speciellt att skriva om just nu.
Hur har ni det? Hur mår ni? Hoppas ni finns kvar, för ni är så himla fina.
Tusen pussar och kramar.


Hur kan man gå från tusen bitar, till hel, på en sekund - för att sen gå från hel, tillbaka till tusen bitar, på två?



Någonstans på vägen mot det absoluta, letar vi alltid efter någon som kan säga -"Luta dig bara, jag tar emot"
och nästa sekund få oss att ramla in i en omfamning varmare än solen.


somnar sist och vaknar först, missar ändå det jag väntar på.



Jag kan inte mötas halvvägs. Jag går en tredjedel, stannar, väntar och vänder tillbaka. Kan inte skilja på om benen sviker på grund av rädsla eller svaghet. Om hjärtat hoppar över slag av lycka eller för att det inte orkar. Om jag kippar efter luft på grund av skratt eller kraftlösa lungor. Kan inte skilja på mina känslor, jag ligger alltid någonstans i mitten.
Och folk förväntar sig att man ska förklara hur man känner när ingenting känns.




Har alltid fått sträcka lite mer på mig än andra, hamnar lätt i bakgrunden och fastnar där.



För två år sen somnade jag med örat mot hans hjärta, till 68 slag i minuten.
Nu vaknar jag mot kudden och tystnaden är det enda som hörs.
Jag är livrädd för att vara ensam, men uppskattar att vara för mig själv.
Ingenting känns.




Vill säga tack till henne, för alla skratt och fina stunder.

3. 2. 1. -(i väntan på en explosion)



när man står i duschen och försöker gnugga bort mitt-i-natten-konst från kroppen.
när man försöker dricka sitt kaffe som han gör, men smaken är alldeles för besk.
när man inser att han gick med ett klanglöst "hejdå." med en punkt, och inte ett fylligt "vi ses" följt av ett utropstecken.
när man tror att man har glömt, men kommer ihåg så fort någon har likadana skor eller en jacka i samma färg.





Jag trivs ganska bra med att vara utan någon.
Trampar och gör lätt sönder andras hjärtan, aldrig med mening, det är bara alltid så det slutar.
Blev stampad på en gång och det satte sig ganska djupt.
Har svårt för att ge mig själv till någon. Nej, jag vill inte. Vill ha kontroll.
Är jag ensam om att känna så här?
Är jag ensam om att tro, att mitt egna hjärta alltid kommer slå som bäst när det slår hos mig och ingen annan?






Jag heter Sophia. Sophia med ph.
Fyllde 17 den sjätte dagen i oktober, men ser fortfarande ut som 14.
Vad jag vet i nuläget är att jag är trött, stressad och trött.
Nästa sommar, eller nästnästa sommar, hoppas jag att jag sitter på ett tåg med en drös fina på väg till förändring och nya upptäckter. (Mitt mål är andetag som är lättare att ta än de jag tar just nu.)

Vet inte riktigt om ni finns kvar, jag har varit borta så länge.
Kan ni inte berätta om er själva, fina? Berätta om vad ni vill, nutid, framtid, dåtid. Har alltid tid för er. Tusen pussar.




En storm i allas huvuden




Visst är det irriterande? När de säger att alla blir svaga framför spegeln. De säger att det försvinner med tiden, men tiden går ju så jävla fort och varför försvinner inte då tankarna om jaget?
Spelar ingen roll vad folk säger eller inte säger, ryggen sjunker alltid ihop framför den där reflekterande glasbiten. Ibland tror man att man är dum i huvudet på riktigt.






Han är överallt och ingenstans på samma gång.

vill veta hur många krig han utkämpat, hur många ärr han har.
vill följa hans ryggrad hela vägen upp till nacken och räkna hans ryggkotor
hans revben
hans fingrar
hans hjärtslag
vill kunna hans anatomi utan och innan

fjäderlätta vingslag inuti magen skapar arga röster i huvudet.




2011

Har varit borta ganska länge nu. Har hunnit besöka huvudstaden och vara på landet under de två veckor jag varit borta. Har haft det superfint och vill dela med mig av det med mångamångamånga bilder.

Stockholm, hade det så himla fint. Njöt av solen och tiden med familjen.












Landet, hade med mig två superfina vänner. Vi plockade svamp, myste med hästarna och badade i ösregn och en temperatur på 11 grader. Det ni.











Oändligt med dagar blir helt plötsligt bara till fjuttiga 76 stycken. Varför går tiden helt plötsligt i 10 dagar/minut?




Tidigare inlägg
RSS 2.0