Letar ej trygghet hos andra. Nära men inte närmre, men när du lagt något hos andra får du någon slags riktning. Pil framåt, bakåt. Om den ligger hos dig själv kommer du ju bara snurra kring din egen axel. Varken steg framåt eller bakåt. Får man ens stå still liksom, alla andra rör ju sig framåt. Kraft och riktning, vektor.

 

Vem är du i ditt eget sällskap
I min lägenhet står tiden still. Planterade växter i augusti som inte vuxit alls. Här inne står tiden still. Andas samma luft, värme stiger, blir till regn inomhus. Det stormar alltid inuti. Syrebrist snart.

 

Drar fingrarna genom håret. Vill nästan trassla in och fastna där men det går ju inte. Typ som att rita mönster i sanden. Sköljs bort sen. Dörren stängs. Så många som försvinner där vågorna bryter. Delar täcke men inte mer, trasslar ur intrasslade ben, inväntar kollektivtrafikens första buss hem eller tar cykeln. Så många dörrar jag stängt försiktigt kl 6 på morgonen. Stegen ekar i trappuppgången. Google maps, närmsta hållplats. Rensa historik. Kommer aldrig tillbaks. 

 

Två i en relation. Koppla ihop två med ett snöre, du i ena änden och jag i andra. Håll en rak linje, tappa inte. När du backar går jag framåt och när du går framåt backar jag. Brännskador om jag drar för hårt och snabbt, bränd. Så många lösa trådar, hallå är du kvar? Spänd för långt bort. Trasslar för nära. Jag tror jag tappade tråden. Sammanflätar med en annan, släpper, klipper.

Trådrullen tunn. Knyt av blödande kärl innan slut på material. 

 

sen 15 delat livet i faser.

orka till 18. du kommer ha löst det till 20. vid 23 är du ok.
tänk om du inte är ok vid 25? 

snart 25. 

fanns ett jag innan och ett jag efter
kommer aldrig bli som innan men det kommer flera efter

allt förändras.

alltid i ett konstant efter. minns knappt hur det var innan. 

 

definition sårbar
- som kan skadas eller dö

vad är skillnaden mellan sårbar och trasig

föregår den ena den andra

är det garanterat att en kommer efter en annan

att visa sårbarhet är väl att öppna 

men något som är trasigt är ju också öppet

eller itu. eller splittrat. kanske tom lagat? 

lite vassa kanter om man stryker över försiktigt

ny tinderbio eller

ärlighet varar väl ändå längst, typ

 

 

före ett lagat fanns ett trasigt

kommer aldrig bli som innan 

men om du stryker över försiktigt 

kanske det vassa knappt känns

varningsskylt flisor

flisa. sticka. speta. spåge.

skratta bort

 

hur ska ljus kunna ta sig in om du inte öppnar upp

När det blåser från söder har jag medvind.

Mitt fönster står vidöppet och Uppsalas kvällssol lyser rätt in.

Jag har alltid trivts bra i mitt eget sällskap, men idag känns det som jag har en ballong i bröstet som expanderar och trycker mina lungor mitt hjärta åt sidan och inuti ballongen bildas ett tomrum som växer. För varje inandning fylls den upp och ju djupare andetag jag tar desto mer plats kräver den. Mitt emellan brösten känns det som mest och ibland blir rummet så stort att det ekar ner i magen.

Jag kommer inte till ro och det känns som jag är den enda kvar. 

Som att ingen minns att jag blev kvar.

Hallå jag är ju kvar.
Lämnar jag något tomrum efter mig
Finns det ens något rum för mig att eka i när jag gått?

 

Jag läser en fin bok och kommer fram till att mitt favoritord är sunnanvind.

Mitt fönster har söderläge och ikväll blåser varma brisar in över mig, sveper in mig som en varm handduk efter ett kvällsbad i maj. För första gången på många många många år känner jag mig ensam. 
"Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är" läser jag i min bok och jag inbillar mig att det gör mig stark. Strong independent blablabla.

Mår bra i fem minuter men sen tar jag ett djupt andetag och ballongen blir ytterligare lite större på min bröstkorgs bekostnad.

 

Tänker tillbaka på en kväll i Stockholm i veckan. 
På en toalett på ett fullsatt café har folk skrivit jag hjärta dig, servitrisen är söt och att killar suger över hela väggen. Tre budskap men olika ord och meningsuppbyggnad. 
Mitt bland alla upprepningar drogs mina ögon till två små ord som etsat sig fast och när jag påminner mig om dem tänker jag på blåsten från söder i mitt vidöppna fönster i Uppsala.

Den som ger mig medvind och syresätter min lilla lilla lägenhet när väggarna kryper inåt och mina lungor mitt hjärta trycks mot bröstkorgens väggar.

Den går under namnet sunnanvind men det är alltid nya brisar som blåser. Precis som jag gått under samma namn i snart 25 år men ändå förnyas jag alltid. 

Och jag tänker på de två små men så stora orden från kvällen i Stockholm

- Allt förändras

 

 När det blåser en sunnanvind har jag medvind.

 

vi brukar skoja om den där känslomässiga berg- och dalbanan

den som du måste vara minst 155 cm lång för

och gärna ha någon typ av ångest som stretar och ger sig tillkänna innanför bröstet

 

varje gång jag skojar om att jag är och åker den där himla banan igen

svarar hon alltid

- man sitter två i en berg- och dalbana

 

hur stort är ditt kontrollbehov egentligen

behöver du alltid svar

blir du bortföst eller är du bortglömd

håller du om eller håller du av

söker du bekräftelse eller finns mer

känner du något eller känner du efter

vill du ha mer eller är du bara ute efter kontroll

du som är så van vid att alltid ha val

hur gör du när du inte längre har något

hur spelar du när bollen inte är på din planhalva

hur skyddar du dig själv från snabba kast

hur undviker du att någon skriker BRÄND

hur gör du för att få tillbaka kontrollen när du släppte den för längesen

 

behöver du alltid svar?

huden runt hjärtat skaver och känns tung. 

skrev ett brev till dina barn om dig.

tomheten efter dig växer och den kräver att jag ser den. för den finns ju.

när jag skjuter undan den växer den och ekot efter dig blir bara högre.

 

skrev ett brev till dig. om dig.

fattade mig kort för jag visste inte om du skulle orka lyssna på hela.

fick höra att du log när din vän läste upp det.

 

när vi andra går vidare har du liksom stannat i periferin och jag blir obekväm när jag inser det.

vill mana på dig att komma ikapp men du är ju inte längre här.

du står kvar och vi går.

snart ser vi inte längre bakåt efter dig och det är nog det som skrämmer mig allra mest.

 

 skriver om dig. för mig.

 vila nu.

Kan inte riktigt avgöra om jag tappat mig själv eller är på god väg att bli stabil i den jag är.
Har inte mått så bra sen en tid tillbaka. I början av sommaren avslutade jag det nog hittills finaste kapitlet i mitt liv.
Tvåsamheten blev till ensamhet och jag vet att jag gjorde rätt.
Ensamheten behöver inte alltid vara så ensam som den låter.
Har känt en stor sorg i bröstet länge men aldrig riktigt förstått varför. Någonstans började jag nog sörja oss för längre sen än i början av sommaren.

Jag utmanade mig själv. Pushade mig själv. Och jag vågade. Och jag orkade. Mer än jag trodde. Jag såg fram emot dagarna och jag såg fram emot att bli stabil i mig själv igen.

Sommaren avslutades med att jag fick ta beslutet om att säga hejdå till min fina älskade bästa skatt. Jag visste att dagen skulle komma en dag, men inte att det skulle vara såhär snart.
När jag fyllde 10 fick jag denna lilla kattunge placerad i handen och jag har aldrig varit lyckligare på någon födelsedag. Han var så jävla jobbig och busig men han valde ändå att sova i min säng bredvid mig. Ingen annan. Det gjorde han konstant i 13 år och jag trodde han skulle göra det i ytterligare en tid framöver.
När hjärtslagen dundrade i pulserande takt upp i huvudet och det svartnade för ögonen räckte det att gömma mig mot hans mage för att landa. 
Allt känns fortfarande overkligt och jag kan inte fatta att han är borta.
Det var alltid honom jag längtade hem till när jag längtade hem till Göteborg, för han var liksom min, min skatt. 
Är rädd att jag ska glömma hur hans päls kändes mot kinden, hur kurrandet växte sig in i örat vidare ner i kroppen på mig när jag låg mot hans mage, hur hans tassande steg lät i specifik takt när han gick in i sovrummet. 
Nu ligger han under syrenen i mitt föräldrahem och jag känner mig inte hel utan honom.

Ibland minns jag oss.

Ibland minns jag ditt huvud under min haka eller mitt huvud mot ditt bröst. 

Alltid så varm och alltid så trygg. Aldrig haft något liknande innan.

Ibland minns jag oss och sorgen jag känner är sorgen över att det inte längre funkade snarare än sorgen över att det är just över. 

 

Det händer väldigt sällan nu, men ibland minns jag oss.

Och jag ångrar ingenting. 

Förlåt för alla krig vi startade men jag hoppas du också känner idag att vi vann dem allihopa.

Vi vann i kärlek, även om det inte höll hela vägen.

 

Tack för allt du lärt mig. Om mig själv, om kärlek och om tvåsamhet som är på riktigt.

Önskar dig all lycka och kommer alltid bära dig i mitt hjärta.

Det värsta med alla bråken är inte bråken i sig,

utan att vi insåg mitt uppe i allt,

att vi inte längre vet vad vi bråkar för

Allt jag gav, jag gör aldrig om det.

Slår på din bubbla men du ser dig inte ens om

Var rädd för alla andra innan dig, du var den enda som såg mig

Ser du förbi nu?

Jag är ju här,

försvinner lätt i bakgrunden, är ingen särskild.

Vi kan väl minnas oss, hur vi såg ut

Skäms du också nu, efteråt?

Har du förlåtit oss för alla skrik, jag skäms också.

Om jag vore du, hade jag fått nog nu

Kan man glömma av hur någons närhet känns, trots att den är det enda man längtar efter?

Alltid drömt om att få avlasta mig. Få öppna mig själv. Placera en stor bit av mig själv och lägga det i någon annans händer, med vetskapen om att det är ömt förvaltat.
Nu i efterhand förstår jag att jag skulle låtit det vara enbart just det, drömmar. Nu i efterhand vet jag inte längre vem jag är eller var jag står. Har jag mig själv? Är jag någon annans?
Jag vet varken ut eller in.
Kan man sluta känna?
Jag minns knappt hans hand i min. Minnen rinner ut och bleknar.
Räknar inte längre födelsemärken, ritar inga kartor.
Har äventyret tagit slut? Finns inget mer att upptäcka?
Vi lägger oss direkt. Tysta omfamningar och tidigare behövdes inget mer.
Nu sömnlös. Vrider och vänder på mig.
Vem är jag nu? Var står jag?
Vad har hänt med oss?
Du älskar mig.
Hur länge ska man ha fjärilar i magen?
Vad händer om man inte har det?
Har tappat mig själv, hamnat med ena foten utanför.
Lyssnar på Melissa Horn och Maria Mena.
Det finaste jag har när tårarna rinner och hela bröstkorgen krymper.
Vad har hänt med oss?
När gick allt så snett och när hamnade just jag med ena foten utanför?
Varför tänker jag bara på att du snart ska gå, när du är här?
Varför kan jag inte längta tills vi ses?
Kommer du någonsin stanna alla dagar?
Varför älskar vi varandra?
Tänk om vi var rätt då, men inte nu.
Tänk om våra dagar spelats ut.
Tänk om vi borde säga hejdå?
För man ska väl vara lycklig med den man älskar?
Vad har hänt med oss?

Hur är det meningen att man ska hantera någon annans känslor när man knappt kan hantera sina egna?

 

Står i kön till garderoben. Skakar när jag slår min pinkod och skyller på kylan.

Benen sviker innan jag ens smakat på vinet och allt bara snurrar.

Delar tomma meningar med tomma främlingar som undrar varför jag inte vill dansa.

Rätt svårt att dansa när man faller ihop just när man behöver stå på egna ben.

Rätt svårt att finnas till när man ska finnas för någon annan.

Rätt svårt att vara sig själv när man hellre vill vara någon annans.

Rätt svårt att vara här när man hellre vill vara där, men helst bara försvinna.

 

 

Jag hatar den här konstanta jävla känslan av otillräcklighet och jag orkar inte mer. 

Jag orkar inte mellantinget för jag går på riktigt sönder här.

Har missat min hållplats och ändhållplats och nu har bussen bytt riktning. 

Vet inte länge vart jag är påväg OM jag ens är påväg snälla tryck stopp 

Har aldrig känt mig såhär liten. Kan inte längre sträcka ut på grund av alla knutar i magen. 

Har vikt mig dubbel och fastnat här.

Lite som en spargris av porslin.
Startar tom, men istället för mynt trycks det ner små ihopvikta lappar.
Lappar med alla de där grejerna du hatar med dig själv och som du helst bara vill glömma av.
Och du glömmer av dem. Du håller dig ifrån att slå porslinet i golvet och ställer det istället i hyllan.

Så kommer den där dagen då du städar undan i rummet och råkar armbåga ner porslinet och helt plötsligt sitter du bakom en låst dörr, på badrumsgolvet med alla jävla lappar som väller ut tillsammans med ångesten och plötsligt börjar allt om på nytt för säkert femhundrade gången.

När jag börjat lägga allt det där dåliga bakom mig för att sakta men säkert komma framåt, är det precis som något säger att apap, nu håller hon på att bli lycklig. Så kan vi inte ha det.
Och plötsligt är jag tillbaka på ruta ett.
Ingenting känns.
Förlorad sömn och ungefär som tandvärk och restless legs fast under hela bröstkorgen.
Man vill bara riva och klia och öppna upp, men i takt med att jag går bakåt blir allt bara mer slutet.
Allt blir mindre.
Ryggen sjunker ihop.
Luften har liksom gått ur.

Allt tycks gå på repeat.
Kommer aldrig någonsin ifrån det här gamla spåret.

Har gått från stark till svag.
Trampar snett. Kan inte längre sträcka på mig. Knutar i magen.
Ångrar att jag öppnade upp. Sänkte min gard och allt vällde ut, jag kan inte ta tillbaka det.
Varförvarförvarför blåser denna storm aldrig förbi
varför blir jag aldrig kvitt mina hjärnspöken och varför stänger jag alltid av just när något börjat kännas levande

Allt är bara grått.
Är så jävla trött på denna enformiga färgskala.

Har alltid uppskattat att somna bredvid någon, men att sova med någon blir så överskattat

i jämförelse med att sova bredvid honom.

I just hans famn.
Det gör inget att jag vaknar i omgångar under natten eller

att jag vaknar innan klockan ens hunnit bli 06:00 -
hans varma andetag i nacken och lugna hjärtslag mot mina skulderblad är allt

som hörs och för mig är det tillräckligt.
Allt som krävs för att lugna allt kaotiskt inuti.



Låter mina fingertoppar vandra mellan hans födelsemärken.
Ritar en karta.
Vill utforska hela honom. Kommer aldrig tröttna på att upptäcka just honom.

Bröstkorgen väger så himla tungt och tidvis känns det som att hjärtat ska explodera.
Det är väl egentligen inte så konstigt när den enda jag har där inne är just honom,

192cm kärlek och lycka, som fyller upp och tar plats.

Har inte riktigt lyckats komma tillbaka hit, trots att jag säkert hundratals gånger skrivit för att sen radera allt.
Jag mår bra, tror jag. Väldigt bra.
Det finns någon jag håller av, vars hand passar så himla bra i min. Ni vet när man hittar någon som kysser likadant och vet precis hur hårt och länge han ska hålla om mig innan vi säger - vi ses.
Precis så.

Samtidigt lever jag med det där som aldrig går att skaka av sig - Hur kan han vilja ha någon som är så trasig, när det finns så många andra helt utan en enda spricka?
Jag drar mig alltid bort när någon kommer nära, för ensamheten går alltid att falla tillbaka på och att kyssa en främlings läppar är lättare att lägga bakom sig än ett krossat hjärta och någon vars hand som passade precis sådär perfekt i din.

 

Jag valde att stanna. Att flytta mig närmre, snarare än att dra mig bort.
Och jag är fortfarande kvar, hos honom. Med honom.
Jag väljer tvåsamheten och ingen har någonsin fått mig att må såhär bra, att någon kan lyfta en så mot skyn.

Jag känner mig aningens dum när jag skriver om något fint, istället för att skriva om tankar om jaget och osäkerhet. Vill aldrig vara den som trycker i andras ansikten att - se hur bra jag har det.
Vill bara att ni ska veta det, men jag förtjänar att må så jävla bra. Det gör ni med. Alla era andetag ska kännas lätta att ta och jag hoppas att ni snart är där, ni förtjänar att hyllas upp mot skyarna.

Luften är mycket friskare och lättare att andas här.

 

Har väl aldrig direkt gillat att vara själv, 

bekväm, men inte mer. 

Har nog alltid letat efter någon att dela något med, men inte velat erkänna.

Inte velat vara den som ständigt bommar.

Har träffat fina genuina och riktiga människor, men också motsatsen.

Varenda mening genomtänkt, varenda andetag planerat.

"Kom nära, men inte närmre. Tänker inte riva några murar och bygga något nytt."

 

Jag har alltid haft svårt för att dela med mig av mig. Det som finns inuti. 
Man ska vara stark.

 

Sen träffades vi.

Just när jag släppt tanken på att hitta någon och accepterat att jag nog ska vara för mig själv.
Blivit bekväm med det.

 

Med honom är inget genomtänkt, inget är planerat. 
Man behöver inte alltid vara så himla stark.

Plötsligt finns inte längre några murar, bara dörrar som står på glänt. 

 

Han är den jag vill ha allra, allra närmast.

 

 

 

ni vet det där med att man ångrar sig så fort orden lämnat läpparna och så står man där och önskar att man för en gångs skull kunde få trycka på paus eller spola tillbaka,

men vi lever inte i en film eller en serie som handlar om ångest eller olycklig kärlek,

våra problem verkar fortsätta efter en timma och fyrtiofem minuter och det finns ingen andra eller tredje säsong som avslöjar ett slut.

efter dina tårar,

din ilska

och dina problem kommer ingen vändpunkt

och du kan inte heller spola fram, hoppa över det jobbiga.

det finns ingen knapp som säger stopp.

 

det är fredag och gatan nedanför är fylld med skratt och dans som ekar hela vägen upp till mig.

Alltid glad för andra, men hur orkar hjärtat och hjärnan när man ska behöva vara glad;
för till slut går det framåt för alla,
för alla skrattar och ler
och alla har någon slags lycka.
alla förutom du.
bara du går bakåt eller står still.
Till slut blir du trött på att ständigt befinna dig i mitten, för du sitter liksom fast.
alla andra förvandlas till små myror i horisonten och du står kvar bakom startlinjen.

och sättet man känner sig på när man låter vem som helst komma nära
bara för att få känna något igen.
till slut knuffar man även bort vem som helst och återigen är man tillbaka på ruta ett och allt är precis så trasigt
som det aldrig mer fick bli.