Har varit borta en sån lång tid nu att jag inte vet om ni finns kvar. 

Har blivit van vid att somna och vakna upp ensam i en 120 centimeter bred säng, det känns till och med okej.
Har blivit van vid att hitta tillbaka hit och skriva om något jag saknar eller önskar.
Har blivit van vid att acceptera känslan av att känna sig friare än någonsin.
Men ändå slår hjärtat hårdare när tankarna vandrar genom huvudet på bråkdelen av en sekund. Ändå slår det hårdare i just denna stund.
Fattar inte.





Solkatter dansar över kroppen
- älskling, du har stjärnor i ditt hår.
Vi bygger höghus med bokstäver och pratar om förlorad vänskap. Snurrar barfota i gräset och vi sträcker på oss, snart med händerna i himlen.
Svag. Svagare. Svagast.
Alla runt omkring verkar ha en egen orkester. Jag kan inte spela ett enda instrument.
Skrapsår på knäna och vi blundar. Solstrålar som leker mellan ögonfransarna.
- du har havet i dina ögon.

 

-

Grus i ögonen. Ser inget med klarhet längre.
Doften av nyklippt gräs, myggbett över hela benen, vind i håret och rosiga kinder. Springer ifrån utmattningen, saktar jag ner kommer den ikapp.
Ska plocka solrosor och prästkragar. Alla är fina med blommor i håret.
- andas in. blunda. andas ut. titta.
Läpparna skälver i takt med musiken, fötterna dansar på kuddarna och fingrarna stryker taket.
- blundar jag för hårt försvinner jag.
Har inga sprickor och gap i huden längre. Behöver inte bli omfamnad lika hårt. Ramlar inte isär. Inte längre.



är du lycklig?

ja.