Har inte riktigt lyckats komma tillbaka hit, trots att jag säkert hundratals gånger skrivit för att sen radera allt.
Jag mår bra, tror jag. Väldigt bra.
Det finns någon jag håller av, vars hand passar så himla bra i min. Ni vet när man hittar någon som kysser likadant och vet precis hur hårt och länge han ska hålla om mig innan vi säger - vi ses.
Precis så.

Samtidigt lever jag med det där som aldrig går att skaka av sig - Hur kan han vilja ha någon som är så trasig, när det finns så många andra helt utan en enda spricka?
Jag drar mig alltid bort när någon kommer nära, för ensamheten går alltid att falla tillbaka på och att kyssa en främlings läppar är lättare att lägga bakom sig än ett krossat hjärta och någon vars hand som passade precis sådär perfekt i din.

 

Jag valde att stanna. Att flytta mig närmre, snarare än att dra mig bort.
Och jag är fortfarande kvar, hos honom. Med honom.
Jag väljer tvåsamheten och ingen har någonsin fått mig att må såhär bra, att någon kan lyfta en så mot skyn.

Jag känner mig aningens dum när jag skriver om något fint, istället för att skriva om tankar om jaget och osäkerhet. Vill aldrig vara den som trycker i andras ansikten att - se hur bra jag har det.
Vill bara att ni ska veta det, men jag förtjänar att må så jävla bra. Det gör ni med. Alla era andetag ska kännas lätta att ta och jag hoppas att ni snart är där, ni förtjänar att hyllas upp mot skyarna.

Luften är mycket friskare och lättare att andas här.