Har väl aldrig direkt gillat att vara själv, 

bekväm, men inte mer. 

Har nog alltid letat efter någon att dela något med, men inte velat erkänna.

Inte velat vara den som ständigt bommar.

Har träffat fina genuina och riktiga människor, men också motsatsen.

Varenda mening genomtänkt, varenda andetag planerat.

"Kom nära, men inte närmre. Tänker inte riva några murar och bygga något nytt."

 

Jag har alltid haft svårt för att dela med mig av mig. Det som finns inuti. 
Man ska vara stark.

 

Sen träffades vi.

Just när jag släppt tanken på att hitta någon och accepterat att jag nog ska vara för mig själv.
Blivit bekväm med det.

 

Med honom är inget genomtänkt, inget är planerat. 
Man behöver inte alltid vara så himla stark.

Plötsligt finns inte längre några murar, bara dörrar som står på glänt. 

 

Han är den jag vill ha allra, allra närmast.