När jag börjat lägga allt det där dåliga bakom mig för att sakta men säkert komma framåt, är det precis som något säger att apap, nu håller hon på att bli lycklig. Så kan vi inte ha det.
Och plötsligt är jag tillbaka på ruta ett.
Ingenting känns.
Förlorad sömn och ungefär som tandvärk och restless legs fast under hela bröstkorgen.
Man vill bara riva och klia och öppna upp, men i takt med att jag går bakåt blir allt bara mer slutet.
Allt blir mindre.
Ryggen sjunker ihop.
Luften har liksom gått ur.

Allt tycks gå på repeat.
Kommer aldrig någonsin ifrån det här gamla spåret.

Har gått från stark till svag.
Trampar snett. Kan inte längre sträcka på mig. Knutar i magen.
Ångrar att jag öppnade upp. Sänkte min gard och allt vällde ut, jag kan inte ta tillbaka det.
Varförvarförvarför blåser denna storm aldrig förbi
varför blir jag aldrig kvitt mina hjärnspöken och varför stänger jag alltid av just när något börjat kännas levande

Allt är bara grått.
Är så jävla trött på denna enformiga färgskala.