När det blåser från söder har jag medvind.

Mitt fönster står vidöppet och Uppsalas kvällssol lyser rätt in.

Jag har alltid trivts bra i mitt eget sällskap, men idag känns det som jag har en ballong i bröstet som expanderar och trycker mina lungor mitt hjärta åt sidan och inuti ballongen bildas ett tomrum som växer. För varje inandning fylls den upp och ju djupare andetag jag tar desto mer plats kräver den. Mitt emellan brösten känns det som mest och ibland blir rummet så stort att det ekar ner i magen.

Jag kommer inte till ro och det känns som jag är den enda kvar. 

Som att ingen minns att jag blev kvar.

Hallå jag är ju kvar.
Lämnar jag något tomrum efter mig
Finns det ens något rum för mig att eka i när jag gått?

 

Jag läser en fin bok och kommer fram till att mitt favoritord är sunnanvind.

Mitt fönster har söderläge och ikväll blåser varma brisar in över mig, sveper in mig som en varm handduk efter ett kvällsbad i maj. För första gången på många många många år känner jag mig ensam. 
"Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är" läser jag i min bok och jag inbillar mig att det gör mig stark. Strong independent blablabla.

Mår bra i fem minuter men sen tar jag ett djupt andetag och ballongen blir ytterligare lite större på min bröstkorgs bekostnad.

 

Tänker tillbaka på en kväll i Stockholm i veckan. 
På en toalett på ett fullsatt café har folk skrivit jag hjärta dig, servitrisen är söt och att killar suger över hela väggen. Tre budskap men olika ord och meningsuppbyggnad. 
Mitt bland alla upprepningar drogs mina ögon till två små ord som etsat sig fast och när jag påminner mig om dem tänker jag på blåsten från söder i mitt vidöppna fönster i Uppsala.

Den som ger mig medvind och syresätter min lilla lilla lägenhet när väggarna kryper inåt och mina lungor mitt hjärta trycks mot bröstkorgens väggar.

Den går under namnet sunnanvind men det är alltid nya brisar som blåser. Precis som jag gått under samma namn i snart 25 år men ändå förnyas jag alltid. 

Och jag tänker på de två små men så stora orden från kvällen i Stockholm

- Allt förändras

 

 När det blåser en sunnanvind har jag medvind.

 

vi brukar skoja om den där känslomässiga berg- och dalbanan

den som du måste vara minst 155 cm lång för

och gärna ha någon typ av ångest som stretar och ger sig tillkänna innanför bröstet

 

varje gång jag skojar om att jag är och åker den där himla banan igen

svarar hon alltid

- man sitter två i en berg- och dalbana