Har alltid uppskattat att somna bredvid någon, men att sova med någon blir så överskattat

i jämförelse med att sova bredvid honom.

I just hans famn.
Det gör inget att jag vaknar i omgångar under natten eller

att jag vaknar innan klockan ens hunnit bli 06:00 -
hans varma andetag i nacken och lugna hjärtslag mot mina skulderblad är allt

som hörs och för mig är det tillräckligt.
Allt som krävs för att lugna allt kaotiskt inuti.



Låter mina fingertoppar vandra mellan hans födelsemärken.
Ritar en karta.
Vill utforska hela honom. Kommer aldrig tröttna på att upptäcka just honom.

Bröstkorgen väger så himla tungt och tidvis känns det som att hjärtat ska explodera.
Det är väl egentligen inte så konstigt när den enda jag har där inne är just honom,

192cm kärlek och lycka, som fyller upp och tar plats.