Kan inte riktigt avgöra om jag tappat mig själv eller är på god väg att bli stabil i den jag är.
Har inte mått så bra sen en tid tillbaka. I början av sommaren avslutade jag det nog hittills finaste kapitlet i mitt liv.
Tvåsamheten blev till ensamhet och jag vet att jag gjorde rätt.
Ensamheten behöver inte alltid vara så ensam som den låter.
Har känt en stor sorg i bröstet länge men aldrig riktigt förstått varför. Någonstans började jag nog sörja oss för längre sen än i början av sommaren.

Jag utmanade mig själv. Pushade mig själv. Och jag vågade. Och jag orkade. Mer än jag trodde. Jag såg fram emot dagarna och jag såg fram emot att bli stabil i mig själv igen.

Sommaren avslutades med att jag fick ta beslutet om att säga hejdå till min fina älskade bästa skatt. Jag visste att dagen skulle komma en dag, men inte att det skulle vara såhär snart.
När jag fyllde 10 fick jag denna lilla kattunge placerad i handen och jag har aldrig varit lyckligare på någon födelsedag. Han var så jävla jobbig och busig men han valde ändå att sova i min säng bredvid mig. Ingen annan. Det gjorde han konstant i 13 år och jag trodde han skulle göra det i ytterligare en tid framöver.
När hjärtslagen dundrade i pulserande takt upp i huvudet och det svartnade för ögonen räckte det att gömma mig mot hans mage för att landa. 
Allt känns fortfarande overkligt och jag kan inte fatta att han är borta.
Det var alltid honom jag längtade hem till när jag längtade hem till Göteborg, för han var liksom min, min skatt. 
Är rädd att jag ska glömma hur hans päls kändes mot kinden, hur kurrandet växte sig in i örat vidare ner i kroppen på mig när jag låg mot hans mage, hur hans tassande steg lät i specifik takt när han gick in i sovrummet. 
Nu ligger han under syrenen i mitt föräldrahem och jag känner mig inte hel utan honom.