alldeles för mycket luft i ett för litet rum skulle få vem som helst att bli som du.


Den sjätte dagen i oktober ett antal år från och med nu,
"FLICKA NR 2925" med vikt i gram: tvåtusensjuttiosju.
Den senaste dagen att fira var en sextonårsdag,
jag har lärt mig att vara stark men är fortfarande så jävla svag.
Har en sne käke och ojämna ögon med olika färg,
dålig självkänsla är ett troll som sover inne i min ryggmärg.
I skolan fick jag lära mig livsvillkor,
som att stiliga leenden bär tjusiga skor.
Hjärtat växer och ekar mellan mina revben,
killarna på dagis växer och får tydligare käkben.
Efter sommaren blir jag sjutton jordsnurr,
men innan dess ska jag älska och somna till humlesurr.

Tiden går alldeles för fort,
tror inte jag är menad till att bli något jättestort.



Vad vill ni göra innan ni dör?





Du förstår inte, så håll din tunga still.

Hur kan något vara så himla obehagligt, men ändå behagligt?           en rysning.
Hur kan något göra så himla ont, men ändå vara det bästa i världen?  en känsla.
Hur kan man gråta, när man skrattar tills mungiporna spricker?             en lycka.
Hur kan någon komma nära, men ändå vara längre bort än molnen?    en person.




Ni vet, i hans centrala del, där finns endast svart trassel och fula spel.
Det är iskallt utan oss, han drar djupa halsbloss.
Går i samma skor med samma skoskav, sitter fast på botten i ett stort ishav.
Jag vill aldrig vara ensam, men jag vägrar att vara tillsammans nu.
Det slår mot hans fönster, det bankar mot hans ryggrad.
Hjärttrummans nummer är uppe i sextiosju.
Men ja, det stämmer. Att tillsammans är man mindre ensam.
Fördärv: förfall: dekadans: är smärtsam*

*kärlek.




Hans händer är inte fyllda med blommor.
Salivet är ångestförgiftat.




RSS 2.0