Utkast: Oct. 30, 2015

Kan man glömma av hur någons närhet känns, trots att den är det enda man längtar efter?

Alltid drömt om att få avlasta mig. Få öppna mig själv. Placera en stor bit av mig själv och lägga det i någon annans händer, med vetskapen om att det är ömt förvaltat.
Nu i efterhand förstår jag att jag skulle låtit det vara enbart just det, drömmar. Nu i efterhand vet jag inte längre vem jag är eller var jag står. Har jag mig själv? Är jag någon annans?
Jag vet varken ut eller in.
Kan man sluta känna?
Jag minns knappt hans hand i min. Minnen rinner ut och bleknar.
Räknar inte längre födelsemärken, ritar inga kartor.
Har äventyret tagit slut? Finns inget mer att upptäcka?
Vi lägger oss direkt. Tysta omfamningar och tidigare behövdes inget mer.
Nu sömnlös. Vrider och vänder på mig.
Vem är jag nu? Var står jag?
Vad har hänt med oss?
Jag älskar dig.
Hur länge ska man ha fjärilar i magen?
Vad händer om man inte har det?
Har tappat mig själv, hamnat med ena foten utanför.
Lyssnar på Melissa Horn och Maria Mena.
Det finaste jag har när tårarna rinner och hela bröstkorgen krymper.
Vad har hänt med oss?
När gick allt så snett och när hamnade just jag med ena foten utanför?
Varför tänker jag bara på att du snart ska gå, när du är här?
Varför kan jag inte längta tills vi ses?
Kommer du någonsin stanna alla dagar?
Varför älskar vi varandra?
Tänk om vi var rätt då, men inte nu.
Tänk om våra dagar spelats ut.
Tänk om vi borde säga hejdå?
För man ska väl vara lycklig med den man älskar?
Eller?
Vad har hänt med oss?

RSS 2.0