jag som brukade gå sönder så lätt.
Har varit borta en sån lång tid nu att jag inte vet om ni finns kvar.
Har blivit van vid att somna och vakna upp ensam i en 120 centimeter bred säng, det känns till och med okej.
Har blivit van vid att hitta tillbaka hit och skriva om något jag saknar eller önskar.
Har blivit van vid att acceptera känslan av att känna sig friare än någonsin.
Men ändå slår hjärtat hårdare när tankarna vandrar genom huvudet på bråkdelen av en sekund. Ändå slår det hårdare i just denna stund.
Fattar inte.
Solkatter dansar över kroppen
- älskling, du har stjärnor i ditt hår.
Vi bygger höghus med bokstäver och pratar om förlorad vänskap. Snurrar barfota i gräset och vi sträcker på oss, snart med händerna i himlen.
Svag. Svagare. Svagast.
Alla runt omkring verkar ha en egen orkester. Jag kan inte spela ett enda instrument.
Skrapsår på knäna och vi blundar. Solstrålar som leker mellan ögonfransarna.
- du har havet i dina ögon.
Har blivit van vid att somna och vakna upp ensam i en 120 centimeter bred säng, det känns till och med okej.
Har blivit van vid att hitta tillbaka hit och skriva om något jag saknar eller önskar.
Har blivit van vid att acceptera känslan av att känna sig friare än någonsin.
Men ändå slår hjärtat hårdare när tankarna vandrar genom huvudet på bråkdelen av en sekund. Ändå slår det hårdare i just denna stund.
Fattar inte.
Solkatter dansar över kroppen
- älskling, du har stjärnor i ditt hår.
Vi bygger höghus med bokstäver och pratar om förlorad vänskap. Snurrar barfota i gräset och vi sträcker på oss, snart med händerna i himlen.
Svag. Svagare. Svagast.
Alla runt omkring verkar ha en egen orkester. Jag kan inte spela ett enda instrument.
Skrapsår på knäna och vi blundar. Solstrålar som leker mellan ögonfransarna.
- du har havet i dina ögon.
-
Grus i ögonen. Ser inget med klarhet längre.
Doften av nyklippt gräs, myggbett över hela benen, vind i håret och rosiga kinder. Springer ifrån utmattningen, saktar jag ner kommer den ikapp.
Ska plocka solrosor och prästkragar. Alla är fina med blommor i håret.
- andas in. blunda. andas ut. titta.
Läpparna skälver i takt med musiken, fötterna dansar på kuddarna och fingrarna stryker taket.
- blundar jag för hårt försvinner jag.
Har inga sprickor och gap i huden längre. Behöver inte bli omfamnad lika hårt. Ramlar inte isär. Inte längre.
är du lycklig?
ja.
Grus i ögonen. Ser inget med klarhet längre.
Doften av nyklippt gräs, myggbett över hela benen, vind i håret och rosiga kinder. Springer ifrån utmattningen, saktar jag ner kommer den ikapp.
Ska plocka solrosor och prästkragar. Alla är fina med blommor i håret.
- andas in. blunda. andas ut. titta.
Läpparna skälver i takt med musiken, fötterna dansar på kuddarna och fingrarna stryker taket.
- blundar jag för hårt försvinner jag.
Har inga sprickor och gap i huden längre. Behöver inte bli omfamnad lika hårt. Ramlar inte isär. Inte längre.
är du lycklig?
ja.
Hur kan man gå från tusen bitar, till hel, på en sekund - för att sen gå från hel, tillbaka till tusen bitar, på två?
Någonstans på vägen mot det absoluta, letar vi alltid efter någon som kan säga -"Luta dig bara, jag tar emot"
och nästa sekund få oss att ramla in i en omfamning varmare än solen.
somnar sist och vaknar först, missar ändå det jag väntar på.
Jag kan inte mötas halvvägs. Jag går en tredjedel, stannar, väntar och vänder tillbaka. Kan inte skilja på om benen sviker på grund av rädsla eller svaghet. Om hjärtat hoppar över slag av lycka eller för att det inte orkar. Om jag kippar efter luft på grund av skratt eller kraftlösa lungor. Kan inte skilja på mina känslor, jag ligger alltid någonstans i mitten.
Och folk förväntar sig att man ska förklara hur man känner när ingenting känns.
Har alltid fått sträcka lite mer på mig än andra, hamnar lätt i bakgrunden och fastnar där.
För två år sen somnade jag med örat mot hans hjärta, till 68 slag i minuten.
Nu vaknar jag mot kudden och tystnaden är det enda som hörs.
Jag är livrädd för att vara ensam, men uppskattar att vara för mig själv.
Ingenting känns.
Vill säga tack till henne, för alla skratt och fina stunder.
En storm i allas huvuden
Visst är det irriterande? När de säger att alla blir svaga framför spegeln. De säger att det försvinner med tiden, men tiden går ju så jävla fort och varför försvinner inte då tankarna om jaget?
Spelar ingen roll vad folk säger eller inte säger, ryggen sjunker alltid ihop framför den där reflekterande glasbiten. Ibland tror man att man är dum i huvudet på riktigt.
fjäderlätta vingslag inuti magen skapar arga röster i huvudet.
2011
Har varit borta ganska länge nu. Har hunnit besöka huvudstaden och vara på landet under de två veckor jag varit borta. Har haft det superfint och vill dela med mig av det med mångamångamånga bilder.
Stockholm, hade det så himla fint. Njöt av solen och tiden med familjen.
Landet, hade med mig två superfina vänner. Vi plockade svamp, myste med hästarna och badade i ösregn och en temperatur på 11 grader. Det ni.
Oändligt med dagar blir helt plötsligt bara till fjuttiga 76 stycken. Varför går tiden helt plötsligt i 10 dagar/minut?
Stockholm, hade det så himla fint. Njöt av solen och tiden med familjen.
Landet, hade med mig två superfina vänner. Vi plockade svamp, myste med hästarna och badade i ösregn och en temperatur på 11 grader. Det ni.
Oändligt med dagar blir helt plötsligt bara till fjuttiga 76 stycken. Varför går tiden helt plötsligt i 10 dagar/minut?
det här är min väg till frihet
Jag har varit i Spanien med två av världens finaste människor. Har skrattat, solat, badat och haft det himla fint.
Här kommer bilder i flertal, jag hoppas ni känner värmen och att ni orkar kolla igenom!
Jag har tappat hjärtat i golvet.
Inuti exploderar det, precis som i en flygplanskrasch.
Utanpå plockas det upp och sköljs av under kallt kranvatten.
Jag har snurrat runt med händerna ovanför huvudet och jag har försökt att inte titta ner.
Jag har gått i blött gräs och insett att jag tog de slitna skorna med hål i hälen.
Jag har haft händerna i fickorna en hel livstid, fingrat på gamla pappersbitar.
Det har varit min väg till frihet.
Vi lever och vi målar världen.
Imorgon blir en fantastisk dag.
Här kommer bilder i flertal, jag hoppas ni känner värmen och att ni orkar kolla igenom!
Jag har tappat hjärtat i golvet.
Inuti exploderar det, precis som i en flygplanskrasch.
Utanpå plockas det upp och sköljs av under kallt kranvatten.
Jag har snurrat runt med händerna ovanför huvudet och jag har försökt att inte titta ner.
Jag har gått i blött gräs och insett att jag tog de slitna skorna med hål i hälen.
Jag har haft händerna i fickorna en hel livstid, fingrat på gamla pappersbitar.
Det har varit min väg till frihet.
Vi lever och vi målar världen.
Imorgon blir en fantastisk dag.
alldeles för mycket luft i ett för litet rum skulle få vem som helst att bli som du.
Den sjätte dagen i oktober ett antal år från och med nu,
"FLICKA NR 2925" med vikt i gram: tvåtusensjuttiosju.
Den senaste dagen att fira var en sextonårsdag,
jag har lärt mig att vara stark men är fortfarande så jävla svag.
Har en sne käke och ojämna ögon med olika färg,
dålig självkänsla är ett troll som sover inne i min ryggmärg.
I skolan fick jag lära mig livsvillkor,
som att stiliga leenden bär tjusiga skor.
Hjärtat växer och ekar mellan mina revben,
killarna på dagis växer och får tydligare käkben.
Efter sommaren blir jag sjutton jordsnurr,
men innan dess ska jag älska och somna till humlesurr.
Tiden går alldeles för fort,
tror inte jag är menad till att bli något jättestort.
Vad vill ni göra innan ni dör?
Du förstår inte, så håll din tunga still.
Ni vet, i hans centrala del, där finns endast svart trassel och fula spel.
Det är iskallt utan oss, han drar djupa halsbloss.
Går i samma skor med samma skoskav, sitter fast på botten i ett stort ishav.
Jag vill aldrig vara ensam, men jag vägrar att vara tillsammans nu.
Det slår mot hans fönster, det bankar mot hans ryggrad.
Hjärttrummans nummer är uppe i sextiosju.
Men ja, det stämmer. Att tillsammans är man mindre ensam.
Fördärv: förfall: dekadens: är smärtsam*
*kärlek.
Hans händer är inte fyllda med blommor.
Salivet är ångestförgiftat.
