sophiavilhelmina

Letar ej trygghet hos andra. Nära men inte närmre, men när du lagt något hos andra får du någon slags riktning. Pil framåt, bakåt. Om den ligger hos dig själv kommer du ju bara snurra kring din egen axel. Varken steg framåt eller bakåt. Får man ens stå still liksom, alla andra rör ju sig framåt. Kraft och riktning, vektor.

 

Vem är du i ditt eget sällskap
I min lägenhet står tiden still. Planterade växter i augusti som inte vuxit alls. Här inne står tiden still. Andas samma luft, värme stiger, blir till regn inomhus. Det stormar alltid inuti. Syrebrist snart.

 

Drar fingrarna genom håret. Vill nästan trassla in och fastna där men det går ju inte. Typ som att rita mönster i sanden. Sköljs bort sen. Dörren stängs. Så många som försvinner där vågorna bryter. Delar täcke men inte mer, trasslar ur intrasslade ben, inväntar kollektivtrafikens första buss hem eller tar cykeln. Så många dörrar jag stängt försiktigt kl 6 på morgonen. Stegen ekar i trappuppgången. Google maps, närmsta hållplats. Rensa historik. Kommer aldrig tillbaks. 

 

Två i en relation. Koppla ihop två med ett snöre, du i ena änden och jag i andra. Håll en rak linje, tappa inte. När du backar går jag framåt och när du går framåt backar jag. Brännskador om jag drar för hårt och snabbt, bränd. Så många lösa trådar, hallå är du kvar? Spänd för långt bort. Trasslar för nära. Jag tror jag tappade tråden. Sammanflätar med en annan, släpper, klipper.

Trådrullen tunn. Knyt av blödande kärl innan slut på material. 

 

sen 15 delat livet i faser.

orka till 18. du kommer ha löst det till 20. vid 23 är du ok.
tänk om du inte är ok vid 25? 

snart 25. 

fanns ett jag innan och ett jag efter
kommer aldrig bli som innan men det kommer flera efter

allt förändras.

alltid i ett konstant efter. minns knappt hur det var innan. 

 

definition sårbar
- som kan skadas eller dö

vad är skillnaden mellan sårbar och trasig

föregår den ena den andra

är det garanterat att en kommer efter en annan

att visa sårbarhet är väl att öppna 

men något som är trasigt är ju också öppet

eller itu. eller splittrat. kanske tom lagat? 

lite vassa kanter om man stryker över försiktigt

ny tinderbio eller

ärlighet varar väl ändå längst, typ

 

 

före ett lagat fanns ett trasigt

kommer aldrig bli som innan 

men om du stryker över försiktigt 

kanske det vassa knappt känns

varningsskylt flisor

flisa. sticka. speta. spåge.

skratta bort

 

hur ska ljus kunna ta sig in om du inte öppnar upp

När det blåser från söder har jag medvind.

Mitt fönster står vidöppet och Uppsalas kvällssol lyser rätt in.

Jag har alltid trivts bra i mitt eget sällskap, men idag känns det som jag har en ballong i bröstet som expanderar och trycker mina lungor mitt hjärta åt sidan och inuti ballongen bildas ett tomrum som växer. För varje inandning fylls den upp och ju djupare andetag jag tar desto mer plats kräver den. Mitt emellan brösten känns det som mest och ibland blir rummet så stort att det ekar ner i magen.

Jag kommer inte till ro och det känns som jag är den enda kvar. 

Som att ingen minns att jag blev kvar.

Hallå jag är ju kvar.
Lämnar jag något tomrum efter mig
Finns det ens något rum för mig att eka i när jag gått?

 

Jag läser en fin bok och kommer fram till att mitt favoritord är sunnanvind.

Mitt fönster har söderläge och ikväll blåser varma brisar in över mig, sveper in mig som en varm handduk efter ett kvällsbad i maj. För första gången på många många många år känner jag mig ensam. 
"Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är" läser jag i min bok och jag inbillar mig att det gör mig stark. Strong independent blablabla.

Mår bra i fem minuter men sen tar jag ett djupt andetag och ballongen blir ytterligare lite större på min bröstkorgs bekostnad.

 

Tänker tillbaka på en kväll i Stockholm i veckan. 
På en toalett på ett fullsatt café har folk skrivit jag hjärta dig, servitrisen är söt och att killar suger över hela väggen. Tre budskap men olika ord och meningsuppbyggnad. 
Mitt bland alla upprepningar drogs mina ögon till två små ord som etsat sig fast och när jag påminner mig om dem tänker jag på blåsten från söder i mitt vidöppna fönster i Uppsala.

Den som ger mig medvind och syresätter min lilla lilla lägenhet när väggarna kryper inåt och mina lungor mitt hjärta trycks mot bröstkorgens väggar.

Den går under namnet sunnanvind men det är alltid nya brisar som blåser. Precis som jag gått under samma namn i snart 25 år men ändå förnyas jag alltid. 

Och jag tänker på de två små men så stora orden från kvällen i Stockholm

- Allt förändras

 

 När det blåser en sunnanvind har jag medvind.

 

vi brukar skoja om den där känslomässiga berg- och dalbanan

den som du måste vara minst 155 cm lång för

och gärna ha någon typ av ångest som stretar och ger sig tillkänna innanför bröstet

 

varje gång jag skojar om att jag är och åker den där himla banan igen

svarar hon alltid

- man sitter två i en berg- och dalbana

 

hur stort är ditt kontrollbehov egentligen

behöver du alltid svar

blir du bortföst eller är du bortglömd

håller du om eller håller du av

söker du bekräftelse eller finns mer

känner du något eller känner du efter

vill du ha mer eller är du bara ute efter kontroll

du som är så van vid att alltid ha val

hur gör du när du inte längre har något

hur spelar du när bollen inte är på din planhalva

hur skyddar du dig själv från snabba kast

hur undviker du att någon skriker BRÄND

hur gör du för att få tillbaka kontrollen när du släppte den för längesen

 

behöver du alltid svar?

huden runt hjärtat skaver och känns tung. 

skrev ett brev till dina barn om dig.

tomheten efter dig växer och den kräver att jag ser den. för den finns ju.

när jag skjuter undan den växer den och ekot efter dig blir bara högre.

 

skrev ett brev till dig. om dig.

fattade mig kort för jag visste inte om du skulle orka lyssna på hela.

fick höra att du log när din vän läste upp det.

 

när vi andra går vidare har du liksom stannat i periferin och jag blir obekväm när jag inser det.

vill mana på dig att komma ikapp men du är ju inte längre här.

du står kvar och vi går.

snart ser vi inte längre bakåt efter dig och det är nog det som skrämmer mig allra mest.

 

 skriver om dig. för mig.

 vila nu.

Kan inte riktigt avgöra om jag tappat mig själv eller är på god väg att bli stabil i den jag är.
Har inte mått så bra sen en tid tillbaka. I början av sommaren avslutade jag det nog hittills finaste kapitlet i mitt liv.
Tvåsamheten blev till ensamhet och jag vet att jag gjorde rätt.
Ensamheten behöver inte alltid vara så ensam som den låter.
Har känt en stor sorg i bröstet länge men aldrig riktigt förstått varför. Någonstans började jag nog sörja oss för längre sen än i början av sommaren.

Jag utmanade mig själv. Pushade mig själv. Och jag vågade. Och jag orkade. Mer än jag trodde. Jag såg fram emot dagarna och jag såg fram emot att bli stabil i mig själv igen.

Sommaren avslutades med att jag fick ta beslutet om att säga hejdå till min fina älskade bästa skatt. Jag visste att dagen skulle komma en dag, men inte att det skulle vara såhär snart.
När jag fyllde 10 fick jag denna lilla kattunge placerad i handen och jag har aldrig varit lyckligare på någon födelsedag. Han var så jävla jobbig och busig men han valde ändå att sova i min säng bredvid mig. Ingen annan. Det gjorde han konstant i 13 år och jag trodde han skulle göra det i ytterligare en tid framöver.
När hjärtslagen dundrade i pulserande takt upp i huvudet och det svartnade för ögonen räckte det att gömma mig mot hans mage för att landa. 
Allt känns fortfarande overkligt och jag kan inte fatta att han är borta.
Det var alltid honom jag längtade hem till när jag längtade hem till Göteborg, för han var liksom min, min skatt. 
Är rädd att jag ska glömma hur hans päls kändes mot kinden, hur kurrandet växte sig in i örat vidare ner i kroppen på mig när jag låg mot hans mage, hur hans tassande steg lät i specifik takt när han gick in i sovrummet. 
Nu ligger han under syrenen i mitt föräldrahem och jag känner mig inte hel utan honom.